Leva gamla gudar än?

”Ja ja, det är väl mest släktregister och en hel del krig i Gamla testamentet. Och så förstås skapelsen och syndafloden med Noa och arken. Vem bryr sig egentligen?”
Men hallå! Gamla testamentet är en helig skrift för tre stora världsreligioner, judendomen, kristendomen och islam. Även om dessa har fått ”modernare” tillägg i form av Talmud och Mishna för judarna, Nya testamentet för kristna och Koranen för muslimer, så har ingen av dessa religioner tagit avstånd från Gamla testamentet som helig urkund.

Fyra religioner eller mytologier av större betydelse för sina respektive tider och folk har konfronterats i Sverige under överskådlig tid. De kristna missionärerna på 800-900-talen mötte hårt motstånd från ett folk som ingalunda var gudlöst. De hade bara andra gudar än den ende som predikades av missionärerna.

Och när nitiska präster under 1600-1700-talen med bryska metoder skulle omvända samerna från deras "avgudadyrkan", hade samerna sedan lång tid tillbaka en väl utvecklad mytologi och gudalära, om än inte i nedskriven form. Senare tiders mer omfattande invandring till Sverige från länder som domineras av muslimskt troende har aktualiserat möten mellan islam och kristendom, som genom historiens gång tagit sig olika mer eller mindre krigiska former, alltifrån korstågen och fram till vår tid.

Så länge trosföreställningarna är privata och verkar tröstande för troende, sörjande eller förtvivlade, må det vara fritt för var och en att ta till sig eller skapa sig uppfattningar om tillvaron i denna och eventuellt andra existerande världar. Men när man låter trosföreställningar och dogmer som utgår från dessa skrifter utgöra underlag för förtryck av andra, och ibland även motivera våldsamheter, terrordåd, mord och krig, får frågan en annan dignitet. Då blir det nödvändigt att granska de bakomliggande urkunderna och utsätta dem för kritisk belysning, något Birger Grahn gör i denna bok.