Jag är femton år och jag vill inte dö
I en källare i Budapest 1945 sitter Christine Arnothy och skriver i sin dagbok medan striderna rasar ovanför henne och ett ammunitionståg när som helst kan detonera. Endast femton år gammal berättar hon om en verklighet präglad av rädsla och död, hunger och törst, medkänsla och kallsinnighet, kärlek och sorg. I det lilla källarutrymmet under familjens sönderbombade våning befinner sig en skara människor som förenas i sin kamp för att överleva. Förutom Christine och hennes föräldrar finns där även den unga modern med sin baby, bankiränkan som bara bekymrar sig för sina pengar, den gamle juden som skyler sin gula stjärna och paret Eve och Gabriel som senare ingår äktenskap i källaren. Men framför allt finns Pista, som med sitt glada humör inger dem alla förtröstan och hopp, som skaffar mat och läkemedel och till sist stupar med några burkar torrmjölk åt babyn i ryggsäcken. Christine får erfara krigets brutalitet och kliver upp ur källaren som en vuxen kvinna. De människor hon möter, vän som fiende, ska hon för alltid minnas. Och de upplevelser hon beskriver med hoppet om att överleva, lämnar ingen oberörd.
