Vi går varvet
Liv ska börja sjuan men har en stor klump i magen. Hur ska hon vara för att alla andra ska gilla henne? För att kompisarna Jessa och Bella ska vilja vara med henne, för att de ska förstå att hon inte alls är som Lisa, som har gummistövlar på sig i skolan och bara pratar om sina himla hästar? Hjälper det om hon säger att hon är kär i Hannes, fast hon inte alls är det? Eller om hon säger att hon har fått mens, fast hon inte alls har fått det?
Kanske är det bäst att bara stå tyst bredvid och inte säga någonting, vänta tills hon blir inbjuden. Är det här en sådan dag när hon kommer att få vara med?
Långsamt börjar Liv hitta sin plats i tillvaron. När hon lär känna nya människor förstår hon att världen kan vara så mycket mer, att hon kan vara så mycket mer!
Med en lätthet och en självklarhet berättar Ina Lagerwall historien om Liv så att det känns som om man själv är där på plats och upplever allt. Man känner den instängda lukten av högstadieskola och hör ljudet av gummisulor mot blankpolerade golv när grupper av elever trampar fram genom korridorerna och går varvet. En poetisk debut som verkligen känns!
